Fantasigraviditet – en oväntad resa

Jag vill dela med mig av en period i mitt liv då jag var övertygad om att jag väntade barn, bara för att senare, ganska mycket senare, inse att det var en inbillning. Bilderna är från några av mina tidigare graviditeter, missfall och barnens första år.

Efter att ha fått ett positivt resultat på ett graviditetstest, började jag efter ca 6 veckor att blöda. Eftersom det inte var lika stor blödning som vid mitt tidigare missfall och snabbt gick över, trodde jag att jag fortfarande var gravid. Jag hade året innan, fått ett missfall i vecka 11 så jag hade den erfarenheten att relatera till. Nu i efterhand hade jag kanske kunnat förstå men jag trodde verkligen att jag var gravid även efter blödningen. Jag brukar inte bli stor när jag är gravid och jag har alltid mått väldigt bra under alla mina andra tre graviditeter – därför ifrågasatte jag inte graviditeten mer förrän i vecka 24 då jag fick ännu en blödning, som skulle visa sig vara min mens.

Denna gång, nu i vecka 24, blev blödningarna mer intensiva och jag kände mig tyngre, som vid menstruation, sökte jag hjälp hos mödravården i Tjeckien där vi bor. Fram till dess hade jag inte genomgått några medicinska undersökningar, utan litade enbart på graviditetstestet. Jag var förberedd på det värsta möjliga scenariot, att barnet inte skulle var vid full hälsa och att något var fel. Men jag var ändå helt oförberedd på beskedet att jag inte var gravid.

Denna upplevelse fick mig att reflektera över mina tidigare graviditeter och min starka önskan att bli mamma igen. Jag hade väntat mig de fysiska tecknen på ett missfall, men i stället möttes jag av en annan verklighet. Mitt tidigare missfall påverkade starkt hur jag upplevde och tolkade varje litet tecken under denna period. Skillnaden från första missfallet, då jag faktiskt upplevde ett dött embryo, skilde sig från hur jag kände nu. Jag blev väldigt förvånad men också lättad över att inte behöva föda ut ett dött barn.  

När jag var yngre kunde jag förställa mig hur det skulle kännas om jag inte gjorde graviditetstest, för att få bekräftelse på att jag var gravid, och hur jag i stället kunde lita på att jag var gravid. Men denna gång var det på andra hållet. Jag gjorde ett gravitetstest som visade positivt och hade förlitat mig på att jag var gravid igen. Min innerliga önskan om att bli mamma igen hade varit så stark att jag inte hade sett andra tecken. Jag hade väntat mig en större blödning och embryot som skulle komma ut vid ett missfall.

Eftersom jag haft några små blödningar under min inbillade graviditet, så kände jag starkt med tanke på det första missfallet, att jag inte kunde ta graviditeten för givet. Jag var inställd på att få missfall igen. När jag tänker tillbaka så minns jag att jag inte vågade läsa en bok, som jag slutade läsa när jag fick mitt fösta missfall. Den handlar om hur det känns att bära barn, ur ett filosofiskt perspektiv. Jag började läsa den igen, när jag trodde risken för missfall var över, i vecka 12. Boken heter ”Jag är himmel och hav: en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser” av Jonna Bornemark.

Upptäckten att jag inte bar på ett barn överraskade mig, men jag kände ingen sorg, snarare en förståelse. Jag hade inbillat mig att känna livet i mig, men jag skäms inte för det. I stället har jag lärt mig att förstå och acceptera mina egna processer ännu bättre.

När jag trodde att jag var gravid igen, hade jag en stark känsla inom mig, som sa, att om jag skulle få ännu ett missfall, skulle jag försöka se det som ett tecken på att livet ledde mig i en annan riktning. Den tanken och tillsammans med mina tidigare erfarenheter, har fått mig att omvärdera min längtan efter fler barn. Längtan är fortfarande där men den känns inte lika stark. Det som har hänt har fått mig att öppna upp för andra saker i livet. Med jag är fortfarande öppen för att bli mamma igen…

Att redan vara mamma till tre underbara barn har hjälpt mig att acceptera och gå vidare. Jag har lärt mig att se livets tecken som vägledning och forma mitt liv därefter. Jag hoppas att min berättelse kan ge stöd och förståelse till andra som upplevt missfall eller liknande situationer, och att den kan visa på vikten av att följa livets flöde.

Jag delar en dikt som betytt mycket för mig, vid mitt första missfall. Texten kommer från boken ”jag är himmel och hav” av Jonna Bornemark.

spottar

min kropp

spottar

inte ens ett du

inte ens en chans

döden i vecka 12

död

i

mig

bärande döden

döden

möjliggör

utesluter

möjlighet

tystnad

tjut

och strömmar av blod

klumpen i toaletten

liv som ständigt försöker

former som aldrig föds

födöd

kroppens minne

framvräkt

svart galla

ur dolda hålor

in-och utvändning

blobbrrr

inte ens en riktig förlossning

av Jonna Bornemark

/ Ylvali