Att må bra inifrån

Det här inlägget kommer att handla om mina reflektioner och upplevelser efter att jag träffat Iris Johansson genom ett digitalt möte. Iris är autistisk men fungerar idag optimalt tack vare sin far som gav henne det skydd hon behövde för att utvecklas i sin barndom. Han hjälpte henne att förstå den verklighet som vi lever i och han blev hennes filter vilket har hjälp Iris att bevaras i sitt fria medvetande.

Iris vet mycket om konsten att vara sig själv och att må bra inifrån eftersom hon inte har fostrats till anpassning utan hon har fått vara som hon är. Hon har inte kontakt med sina känslor så som vi andra och hon har ägnat hela sitt liv för att försöka förstå istället för att reagera spontant.

Iris vägleder människor att ladda ur sina känslor så att vi kan hitta en förbindelse mellan kroppen och medvetandet. Med henne närvarande blir det en trygg stämning och kroppen kan slappna av. Iris blir en bro mellan kroppen och medvetandet och vi kan på så sätt få kontakt med oss själva och lösa vår kropp från gamla rädslor så att känslan av frihet istället blir en verklighet. Det är helt enkelt en slags kommunikation som stöttar människor till att lättare få kontakt med sina känslor, sitt medvetande och sin kropp. Iris kallar det för primärt arbete eller primärt tankearbete.

Genom mötet fick jag lära mig väldigt mycket om våra tankefel, livet i stort, livskvalitet, nöjdhet och mycket mera. Jag kopplar det till mitt liv och min historia så att ni som läser förhoppningsvis kan lära er något av det.

Mina erfarenheter

Jag har ägnat mycket tid på att må bra och för mig har det handlat om att gå tillbaka till det naturliga och därför blev det självklart att vi bosatte oss på en gård, nära till naturen och möjligheterna att samarbeta med jorden och livet på platsen. Jag sökte inte bara en plats utan jag fortsatte även att söka i mig själv.

Jag har aldrig riktigt trivts i sociala sammanhang, dels för att jag har haft svårt att hitta min roll, dels för att jag haft svårt för de sociala koderna, för hur jag ska prata eller tycka om saker, det fick mig att känna mig olustig. Så länge min mamma levde hade jag en yttre trygghet som gjorde det möjligt för mig att vara mig själv. Hon sa alltid ifrån om någon var elak och hon fanns med som ledare i aktiviteterna som skedde utanför skolan.

När jag precis fyllt 11 år fick min mamma cancer och sjukdomsprocessen gick snabbt och hon dog innan jag skulle börja sexan. Min pappa kunde inte ge mig den tryggheten som jag behövde, så under hela högstadiet ägnade jag mig åt att passa in. Jag lärde mig delvis spelet men jag var aldrig bekväm eller nöjd med det, utan jag var med i det för att överleva, för jag trodde att det var det som krävdes för att få vara med i den rätta gemenskapen.

Verktyg för att må bra

Tack vare mina första 11 år med mamma, hade jag fått en grund, en upplevelse av hur det skulle kännas för att må bra. När jag gick ut gymnasiet visste jag egentligen inte vad det var jag sökte men jag tror att min intuition vägledde mig åt rätt håll. Jag sökte efter människor med sunda erfarenheter av livet och människor som var annorlunda och som var nöjda med sig själva och livet i stort.

Jag hittade också en meditationsteknik som först skrämde mig väldigt mycket men som jag förstod skulle hjälpa mig att må bättre. Jag förstod att meditationen skulle kunna bli ett verktyg för att bättre och lättare kunna möta livets ofullständighet på. Så jag tvingade mig själv att åka till ett meditations centret, och jag kom att stanna där i tre månader.

Efter det övade jag mig på att prata med människor i olika situationer, även i de situationer som vi i vår civilisation oftast undviker varandra i. Jag gjorde detta för att öva på hur det kändes i kroppen när jag gjorde sådant som jag var rädd för.

Inget utifrån kan göra dig lycklig

När jag och min man Dagar träffades blev det naturligt att tillsammans gå en tio dagars meditationsskola där vi verkligen fick möta oss själva i våra egna processer. För mig var det viktigt att vara nöjd med sig själv, innan man går in i ett förhållande, så vi inte tror att någon annan människa kan göra oss lyckliga.

Vi tittade även på en dokumentär på SVT som handlar om Ambres. Vi såg den flera gånger och fascinerades över vad han sa. Det var som att den verkligheten som präglats oss som barn, särskilt under skoltiden, inte stämde överens med hur vi faktiskt kan må och hur vi kan se på världen och oss själva.

Jag sökte mig också till en kvinna som heter Aninia, som vägledde mig att ”flytta” mitt medvetande till platser jag ville besöka. Det hon gjorde var en slags vaken hypnos som tillåter oss att besöka platser i medvetandet som vi har behov av att reda ut eller undersöka. Jag flyttade ofta mitt medvetande till barndomen, vilket blev som en slags resa in i mitt medvetande. Det finns mycket att säga om Aninias inre resor men det får bli i ett framtida inlägg.

En annorlunda barndom

Jag och Dagar läste också Iris Johanssons första bok – en annorlunda barndom, som fick mig att bli väldigt berörd. Boken fick mig att förstå livet bättre och det livsspel som så många av oss spelar. Under jullovet läste jag boken igen och det ledde till att jag hittade två andra böcker som Iris skrivit.

Det ledde också till att jag fick träffa Iris. Jag var med i en primärgrupp där var och en i gruppen fick sätta ord på något som man vill titta närmare på och få speglat med Iris. På något sätt kan Iris vara i sitt gränslösa medvetande och röra sig fritt i universum och fånga information. Hon kan alltså fånga upp det som rör sig i atmosfären runt oss.   

Mötet med Iris

Jag ville titta närmare på hur jag kan lära mig att ta livet lite mindre allvarligt, vilket har byggts upp alla år som vi har jobbat hårt både fysiskt och psykiskt på gården. Jag ville också titta närmare på mitt sätt att uttrycka mig, för jag upplever att det kan begränsar mig. Jag har svårt att hitta vilka ord jag ska använda när jag föreläser och ibland blandar jag ihop ord som är lika, med varandra.

Under mötet kände jag mig som en blomma som fick bättre förutsättningar, för att fortsätta växa och trivas. Jag tror att jag kommer att fortsätta vara seriös för det är nog en del av mig men jag kommer att träna på att uppleva livet mer som en lek. Jag har börjat träna på att vara nöjda innan jag gör någonting som är obekvämt eller mindre roligt och medan och efter, att jag gör någonting. Om jag är nöjd med allt jag gör, får jag ändå saker gjort och samtidigt så kommer jag närmare livet. Det gäller egentligen allt vi gör men eftersom våra liv ofta går på autopilot så handlar det om att hitta en balans så att vi hinner med att reagera innan vi spontant och snabbt gör eller säger någonting.

Meditation har blivit ett verktyg för mig programmera om min autopilot. Autopiloten påverkas av vad vi har varit med om i barndomen och vad vi har tagit efter från andra, men också hur vårt medvetande har fått oss att utvecklas som människor. Genom att gå tillbaka till andningen eller till hur det känns i kroppen när jag till exempel diskar eller gör något, hinner jag uppleva vad som händer genom kroppen och i mitt medvetande och då får jag lättare kontakt med mitt inre.

Livsspel

Det känns som om jag hittat en viktig pusselbit för att förstå mitt eget liv och hur jag kan leva det utan att vara otillfredsställd. När jag träffade Iris så blev det ett sätt för mig att förstå mig själv bättre. Jag vet ju vad jag gör och jag är till viss del medveten om mina tankefel men jag vet inte alltid varför jag gjort på ett sätt och varför jag ibland blir otrygg på insidan. Jag mår bra av att knäcka mitt eget livsspel för det får mig att känna mig levande. Jag förstår också att jag aldrig riktigt anpassat mig och att det är därför jag inte kan använda ord hur som helst. Jag behöver först öva med orden och göra om dem till mina.

Jag kan varmt rekommendera er, som tycker att det jag skriver om låter spännande och intressant, att läsa Iris böcker och besöka Iris hemsida. För er som är intresserade av meditation kan besöka vipassanas svenska hemsida och läsa mer om tekniken där. Vipassanacenter finns i hela världen och baseras på donationer. Vipassana blev min grund men det är en sträng teknik som inte passar alla.

Ylvali