Takiwātanga

Den här hösten har varit tung. Vår mellersta son har börjat vantrivas i skolan igen. Han saknar vänner och känner sig ofta ensam. Vi kontaktade En väg in, som är som en vårdcentral för barn och unga med psykisk ohälsa, för att få hjälp att förstå vad han behöver.

När ett barn inte trivs i skolan blir hela livet svårt. Skolplikten gör det nästintill omöjligt att hålla dem hemma en längre period även om man ser att varje morgon är en kamp. Vår son vill egentligen vara där. Han älskar att lära sig saker. Men ensamheten gör dagarna oändliga. När man inte är en del av gemenskapen blir skolan en plats man uthärdar, inte en plats man växer i.

Han har fantastiska lärare, flera som verkligen ser honom och stöttar honom i det han tycker om. Problemet är inte undervisningen. Problemet är att han står ensam på rasterna. Och ensamhet, särskilt som barn, blir som en skugga man bär på hela dagen, även när man är hemma.

Vi har länge misstänkt att han kanske är autistisk. På den första skolan avfärdades det. På den andra skolan sa rektorn att en diagnos inte behövdes – att de ändå skulle göra anpassningar. Men nu, ett år senare, känner vi att vi måste lyfta frågan igen. Inte för att sätta en etikett, utan för att han ska kunna bli förstådd. För att vi ska kunna hitta sätt för honom att trivas i skolan de kommande åren, utan att behöva lida sig igenom dem.

Som förälder ser jag två saker som måste till för att hans skolgång ska fungera.

Den första handlar om hur han mår. Han är annorlunda och det är ju inget negativt, kan en diagnos hjälpa honom att förstå sig själv bättre. Och det kan hjälpa andra att förstå honom. Han behöver trygghet, förutsägbarhet och sin egen rytm. Jag är likadan, men jag har haft ett helt liv på mig att förstå mina behov. Han är bara ett barn.

Det finns ett ord som fångar mycket av det här. Ett Māori-ord från Nya Zeeland: Takiwātanga. Det skapades som ett icke-medicinskt, mer respektfullt sätt att beskriva autism. Ordet betyder ungefär ”i min/hans/hennes egen tid och plats/rymd”.

Jag tycker om ordet. Det ramar in autism som ett annat sätt att vara i världen; en egen rytm, ett eget tempo – inte som ett fel, inte som en brist.

Ordet myntades av Keri Opai, en Māori-lingvist och pedagog, som inspirerades av sin vän Pete och av samtal med andra autistiska personer. Han ville skapa ett ord som bar styrka och värdighet. Ett ord som lyfter de unika gåvor som autister bär på. Inom Māori-kulturen beskrivs autistiska personer som taonga – skatter.

Det perspektivet berör mig djupt. För det ligger så nära hur jag ser på min son.

Den andra delen handlar om hur han lär sig. Han är praktisk, nyfiken, igång hela tiden. Han lär sig genom att göra, upptäcka, prata med vuxna som visar honom saker. Att sitta tyst vid en bänk och läsa i en bok eller sitta vid en dator, är inte hans sätt och det borde inte behöva vara allas sätt.

Jag tror att många barn hade klarat skolan bättre om vi vågade tänka nytt. Alla är olika. Alla klarar inte att råplugga sig genom grundskolan, och när man inte når upp till kraven är det lätt att känna sig misslyckad. Onödig stress drabbar barn som egentligen bara behöver en annan form av utbildning för att blomma.

Jag tänker ofta på en historia jag läste, om en svensk flicka som skolkade nästan hela skolgången. I stället spenderade hon sin tid hos en äldre hantverkare och lärde sig ett yrke som nästan var på väg att dö ut. Det blev hennes framtid. Jag minns inte ens vilket hantverk det var, bara känslan av att hon fick följa sin egen väg, och lyckades.

Förr var det självklart. Min farfar, och min bästa väns morfar, gick bara i skolan till årskurs sex. Sen började de lära sig ett yrke på riktigt. Varför är det inte ett alternativ längre?

Jag tycker att vi borde införa en renodlad yrkesinriktad väg redan i högstadiet. Det finns så många hemmasittare som egentligen vill gå i skolan, barn som inte mår bra hemma, men som heller inte klarar den traditionella skolformen. Tänk om de fick chansen att bli riktigt bra på något. Något som känns meningsfullt, något de kan arbeta med i framtiden.

De teoretiska ämnena kan kombineras med praktiska. De kan läsas i skolan eller på distans. Jag är övertygad om att många skulle må bättre, lära sig mer och känna stolthet över sina förmågor.

För i slutändan vill alla barn samma sak: att känna mening. Att känna att de klarar saker. Att få hitta sin plats i världen, sin egen rytm, sitt Takiwātanga.

Texten är publicerad i samråd med Vidar.

Ylvali