Hur var livet med barnen utomlands?

Jag har skrivit väldigt lite om våra år utomlands, kanske för att ämnet ofta väcker starka känslor, framför allt skolplikten. Men nu vill jag försöka berätta hur våra två år som resande familj faktiskt var, och vad som formade oss under den tiden.

När man lever nomadiskt finns det några saker som påverkar en extra mycket. Det första är alla människor man möter. Nya ansikten, nya berättelser, nya livsval. Hur andra lever sina liv, deras relationer, sättet de försörjer sig på, hur deras familjedynamik fungerar, allt det ger perspektiv på ens eget liv.

Det andra är tiden tillsammans. När man är med sin familj från morgon till kväll, dag efter dag, får man plötsligt syn på saker man annars missar i vardagsstressen: vilka intressen alla har, vilka behov som finns, och vilken dygnsrytm som faktiskt passar oss bäst.

Det tredje är platserna. Att få se landskap man annars aldrig skulle besökt – bergen, havet, sjöarna, skogarna, träden, fåglarna, djuren, språken.

Under vårt första år reste vi mycket i norra Italien, i Ligurien. Ett område som ligger som en gryta mellan havet och bergen, med mild värme och skyddande klippor runtom. Där träffade vi Dino, en äldre man som inte kunde ett ord engelska, men som Dagar ändå lyckades prata med via Google Translate. På kort tid blev han som en morfar för oss.

Dino tog oss med till platser han älskade. Han odlade oliver högt uppe på sin mark, dit vi fick gå i ungefär 40 minuter, även om han själv körde sin gamla jeep uppför de branta vägarna. Förutom olivträd odlade han citroner, apelsiner, grapefrukt, fikon och diverse bladgrönsaker. Varje dag kom han förbi vårt boende med gåvor från sin gård.

Till slut började han hjälpa oss att leta mark, eftersom vi övervägde att köpa något i närheten. Det var en relation som byggdes helt utan gemensamt språk, bara genom vilja, omsorg och små gester. Samtidigt var Dino väldigt tydlig med sina känslor; blev han arg visade han det, och sen var det över.

Vi lärde känna honom tack vare vår hund Lotus, som han kom att älska. Han hade själv herdehundar och gjorde allt för att vinna hennes förtroende.

När vi lämnade Italien för att resa hem till gården anade vi inte att vi aldrig skulle få se honom igen. Under sommaren fick vi beskedet att han hade dött i en trafikolycka när en motorcykel körde rakt in i hans lilla Fiat Panda. Det var ett hårt besked, men vi bär fortfarande med oss allt han gav och hans tro på oss. Att man kan vara så god mot människor man knappt kan prata med.

Vårt andra år spenderade vi mest i Spanien, i den andalusiska byn La Herradura. Vi reste dit tillsammans med en annan svensk familj som redan varit där och introducerat oss till platsen, en sorts internationell samlingspunkt för familjer som söker ett alternativ till traditionell skolgång.

På bara några år har La Herradura blivit en av Europas viktigaste mötesplatser för hemskolare och familjer som deltar i fria skolprojekt. Hit kommer människor från många olika länder, drivna av längtan efter frihet, gemenskap och en annan syn på lärande.

Vår äldsta son fick träffa andra tonåringar i åldrarna 12-18 år som levde liknande liv. De sågs minst två gånger i veckan. Tonårsgrupperna hade vandringar i bergen, matlagningskvällar, brädspel, fotboll och spontana träffar. En del gick i spansk skola, andra läste online, några var helt hemskolade.

Begreppet hemskolning beskriver egentligen dåligt hur många familjer lever. Allt fler väljer unschooling, ett sätt att låta barnet lära sig genom vardagen, genom egna intressen och nyfikenhet snarare än schemalagda lektioner.

För många av oss som vuxit upp med tanken att lärande hör hemma i klassrummet kan det låta märkligt att barn själva ska få styra vad de lär sig. Men unschooling-världen ställer viktiga frågor:

Hur lär vi oss egentligen bäst? Vad gör att vi minns det vi lär oss?

De flesta känner nog igen att man lär sig mycket snabbare när man är nyfiken, jämfört med när man läser något enbart för att klara ett prov.

Vill man fördjupa sig mer är Free to Learn av Peter Gray en fantastisk bok. Han beskriver både forskningen kring lekens betydelse för barns utveckling och tar upp hur barn i traditionella samhällen alltid lärt sig genom att observera, härma, delta och leka, precis som små barn fortfarande gör idag.

Med våra yngsta barn spelade vi massor av brädspel, perfekt för att träna matematik, logik och ibland samarbete. Vi övade språk, räknade matte ur böcker vi beställde från Sverige, skrev berättelser, ritade, byggde egna spel, gjorde flaggor, tränade geografi och lyssnade på historiepoddar.

Det var tydligt att inlärning ser olika ut i nästan varje familj vi mötte, och det är just det som är så fint: att man får vara som man är och ta till sig kunskap på det sätt som passar en bäst.

Vi fick också massor av inspiration från andra, allt från nya lärstrategier till tips på brädspel. Sällskapsspel är ju vår familjs största hobby.

Vår äldsta son lärde sig engelska helt naturligt genom att prata med ungdomar från hela Europa. Han såg också hur andra unga levde sina liv och hur många följde sina intressen fullt ut. Några hade egna företag vid 15 års ålder, andra var fantastiska programmerare, vissa var experter på rollspel och spelledning. Den stora lärdomen var att man faktiskt kan arbeta med det man älskar, särskilt om man får tid att utveckla sin passion.

Förutom att lära av andra fick vi också uppleva så många nya miljöer. Vi älskade bergen i Italien, men det var också otroligt skönt att kunna bada i havet varje dag i Spanien, även under vintern.

När vi till slut kom hem till gården såg vi allt med helt nya ögon. Gården hade klarat sig utan oss. Livet hade fortsatt. Och vi hade förändrats.