Varför flyttar vi från Sverige

Vi har valt att lämna Sverige för en tid. Här tänkte jag förklara varför vi har valt att lämna ett av världens bästa länder.

Egentligen ville vi inte lämna Sverige. Vi har de senaste 13 åren lagt vår själ, samt vårt blod, svett och våra tårar bokstabligt talat, på att skapa en permakultur-oas på den småländska landsbygden. Just när allt började kännas som att vi hade lite kontroll över situationen uppstod problem där vår frihet plötsligt ifrågasattes. Hur är det möjligt i en av västvärldens mest framstående demokratier?

Det sista halvåret i Sverige var tufft eftersom vår mellersta son inte trivdes i skolan. Han kände sig inte trygg i skolan och hade ingen att umgås med när han var där. På rasterna var han ofta ensam och visste inte vad han skulle göra. Trygghet och nära relationer är viktigt för honom för att må bra. Varje morgon grät han och hade ofta ont i magen. Den sista tiden i skolan sa han till och med att han ville dö när vi försökte tvinga honom till skolan. Han var ofta nedstämd även på helgerna pga att han inte kunde slappna av när han visste att han måste gå till skolan.

Då började vi inse hur allvarligt och hur långt det hade gått för hans välmående. Vi hade ständigt en dialog med skolan men det var svårt för dem att göra något åt hans situation. Ofta lät vi honom stanna hemma eftersom det kändes helt fel att tvinga sin egen förtvivlat gråtande son iväg till en plats där han för allt i världen inte ville vistas. Han var därför hemma mycket och skolan började oroa sig för att han hade för hög frånvaro (inte så mycket för hans mående).

Vi försökte byta till en mindre skola i samma trakt och där han kände en av pedagogerna. På den skolan var det också färre elever och mindre grupper. Kanske skulle det bli bättre där? Men eftersom vi inte fick någon skolskjuts dit gick det alternativet bort. Vi började då fundera på hemskolning, att ta hand om hans lärande på egen hand. Något som också skulle passa vår yngste son som också tydligt visar att han inte är mogen för att börja skolan, iallafall inte nu när han är sex år.

Tyvärr är det inte tillåtet att ens försöka med hemskolning i Sverige. Barnen har en plikt att vara i skolan, kosta vad det kosta vill. Vad de lär sig är sekundärt. Att de mår bra är sekundärt. Det primära är att de är i skolan, punkt. Och så förundras samhället över det stora psykiska ovälmåendet som drabbar barn och unga. Jag säger inte att det är skolans fel i sig, men det är definitivt fel att närvaro kommer högre upp än välmående och lusten att lära.

Så det var så vårt sökande efter mer frihetliga länder började. Eftersom hemskolning, unschooling, worldschooling, varit känt för oss sedan länge, sökte vi i länder som inte har skolplikt. I våra nordiska grannländer finns det i stället en läroplikt, vilket betyder att man fokuserar på hur barnen mår och vad de lär sig och utvecklas i stället för att bara se till att de är närvarande i skolan. Till skillnad från skolplikten bygger läroplikten på förtroende för föräldrar och andra vuxna. Där föräldrar kan välja att undervisa barnen själva, ha dem i ett öppet lärocenter eller på en demokratisk skola.

Detta ger mig som förälder möjlighet att välja den undervisningsform som passar barnen bäst. Jag har vänner på Åland som själva haft ansvar för utbildningen och hemskolat i över sju år och vi har även kontakter på Bornholm, där hemskolning är lagligt. Den självklara följdfrågan är: Varför är hemskolning olagligt i Sverige?

Barn borde ha rätt att lära sig på sina egna villkor, och jag som förälder borde verkligen inte behöva tvinga mitt barn att gå i skolan om han lider stort av det. Dessutom finns många olika sätt att inhämta kunskap, och det är otroligt förlegat att tro att samma skolsystem ska passa alla barn.

Jag ser det som ett av mina främsta ansvar som förälder att se till att mina barn mår bra och får en bra start i livet så att de kan göra vad de vill med det när de växer upp. Jag tror inte att ett påtvingat trauma och daglig oro är den rätta vägen för det.

Man kan säga att vi flyr landet för våra barns rättigheter och för att se till att de får möjlighet att lära sig på ett sätt som passar dem bäst. Vi ser oss nu om efter en mer frivillig väg för utbildning och ett sammanhang där barnen får social kontakt med barn i olika åldrar och andra vuxna. Som tur är finns det fler som insett det här och därför är skolkollektiv och demokratiska skolor av olika slag inget som hör till ovanligheterna i andra länder.

Det är många som insett nackdelarna, men trots det är det få som orkar göra något åt det och de flesta barn verkar trots allt klara av att anpassas in i systemet. Ett system där alla lär sig samma saker och genom samma metoder och dessutom genom att sitta stilla. Det är mestadels råplugg som gäller, utan någon större förankring i verkliga livet. Barnen har nästan ingen möjlighet att påverka vad tiden ska ägnas åt, när det ska ske eller hur länge det ska vara. De får delta i aktiviteter som de sällan skulle välja själva. Att själva ta initiativ och ansvara för vad man valt att göra har inte mycket plats i skolan.

Mer fokus borde också läggas på barns attityder i skolan. Samma normer och koder lever fortfarande kvar och följs av majoriteten som när jag var liten. Är man annorlunda blir människor rädda och stöter ut en. I värsta fall blir man ett mobboffer.

Vad händer i barnen när de inte längre blir tillsagda vad de ska lära sig och hur de ska lära sig?

Jag har hört att det brukar ta ganska lång tid för barn som gått i skolan att hitta motivationen igen och ställa frågor och intressera sig för hur världen fungerar. När jag frågade vår yngsta son, om vad han vill lära sig när alla andra i Sverige börjar skolan sa han att han ville lära sig om insekter. Den andra sonen sa att han vill lära sig mer om att laga mat och den äldste vill lära sig allt om fiske. Tänk vad lätt det är att lära sig när man har en passion för det man vill kunna!

Sedan är det så klart vissa saker man måste lära sig tidigt och i princip nöta in genom repetition. Fast det inte alltid är roligt, såsom läsning, språk och matematik. Men det motsäger inte något av det jag säger här. Jag menar bara att om man känner att man kan erbjuda barn en bättre undervisning i hemmet, så varför inte kunna få göra det då?

När jag tänker tillbaka på min tid i skolan så är det inte mycket som jag minns och använder idag. För mig handlade skolan om att passa in och det var först på gymnasiet som jag började lära för livet då jag fick välja vilket ämnet som jag ville fördjupa mig i. Jag valde hotell och restaurang och det var först då som jag kunde relatera till varför jag lärde mig. Det jag lärde mig i lågstadiet, då vi hade en jordnära lärare som tog med oss ut i naturen och fick oss att förstå vår historia och förankring för platsen, det gav mig en grund. Hon lärde oss också gemenskap genom musiken och den tiden gav styrka och kraft men inte ämnena, det var något annat som jag fick.

Min nyfikenhet som jag hade haft som barn kom tillbaka när jag som ung lämnade Sverige och reste i världen genom Wwoofing. Då fick jag helt andra perspektiv och förstod hur annorlunda livet kunde vara. På en gård fick jag under ett år mer praktisk kunskap än vad jag hade lärt mig under hela mellanstadiet och högstadiet. Jag förstod att det fanns växter som kunde lindra och stödja kroppen vid sjukdom, jag fick lära mig göra mat från grunden med grönsaker som odlades på platsen och jag fick lära mig slakta och stycka djur och ta rätt på delar av djuret som inte ansågs ätliga i vanliga fall. Den erfarenheten gav mig tillfredsställelse och väckte min nyfikenhet över att det finns så mycket att lära sig i livet.

Efter den resan, som jag brukar kalla för ”resan efter kunskap”, lärde jag mig saker som intresserade mig i rasande fart. Jag var alltid på jakt efter kunskap och jag lärde genom kurser, universitet, genom att bo inneboende hos människor som besatt något som jag ville lära mig eller genom lärlingsutbildning osv. Nu har jag kommit att knyta ihop mitt kall efter kunskap med mina barns utbildning. Jag förstår ju att det hör ihop. Jag förstår att de inte kan utveckla hela sin potential om de tvingas lära sig något som de just nu inte är intresserade av. De kommer inte heller att få det så lätt att bevara sin kärna, sitt unika i sin person om de måste lära sig att anpassas i stället för att få vara sig själva och lära sig saker genom sin process.

Livet är egendomligt och jag trodde aldrig att vår familj skulle lämna Sverige, inte så här. Men vi kan inte vara fria i ett land som påtvingar och inte tror på barns egen förmåga att lära sig saker. Vilka människor vill inte utvecklas och nå sin potential om de fick chansen! Jag vill att Sverige ska respektera FN:s mänskliga rättigheter när det gäller utbildning. Enligt dessa rättigheter har alla barn rätt till utbildning. I Sverige har dock denna rätt till utbildning överträtts till en skyldighet att gå i skolan. Det kan inte vara rätt att tvinga sitt barn att gå till skolan om barnet vantrivs eller lider där. Därför kunde vi inte stanna i Sverige. Vart vi tar vägen skriver jag mer om i ett annat inlägg.

/ Ylvali